[På en vetenskapshistorisk doktorandkurs i vintras läste jag Svante Lindqvists Tidens retorik. Bilden av Hannes Alfvén (Carlssons) och skrev en recension. Passar på att lägga upp en något modifierad version här på bloggen.]
Hur har 2000-talets tidsbegränsade anställningsformer och bibliometriska krav på publicering i engelskspråkiga tidskrifter påverkat vetenskapshistorisk forskning? Juryn är väl inte helt färdig med sina överläggningar, men det har åtminstone inneburit att verk som Tidens retorik är nästintill omöjliga att få till. Teknikhistorikern Svante Lindqvist började skriva på denna ”andrabok” efter disputationen 1984, men arbetet pausades när han lämnade sin professorsstol på KTH 1997 för att istället bygga upp Nobelmuseet. Först 22 år senare, en evighet i forskningssammanhang, återupptog Lindqvist arbetet med Tidens retorik, som slutligen publicerades 2023.
Vad innebär denna långa tillkomstprocess för själva verket? Framför allt har Lindqvist, numera pensionär, inte behövt förhålla sig till samtida publiceringstrender och meriteringskrav, utan helt enkelt gjort klart den bok han själv velat skriva. Istället för att stycka upp den brett famnande texten i ett antal avgränsade artiklar har han skapat ett allkonstverk som med utgångspunkt i plasmafysikern Hannes Alfvéns liv, vetenskapliga upptäckter och miljöengagemang undersöker… ja, en hel del faktiskt. Det öppnar också upp möjligheten att vara dels personlig, dels följsam mot huvudpersonen utan att hela tiden backa till analytiskt plan. Lindqvist bryr sig om Alfvén (och bilden av Alfvén) och låter det lysa igenom i texten.
Men detta är betydligt mer än en populärkulturell äreräddande biografi. Lindqvist har några inomvetenskapliga poänger han vill få fram. Historiens olika förändringstempon, där exempelvis annaleshistorikerna förespråkade en undersökning av de långa, underliggande longue durée-förändringsprocesserna, bär på olika lager av inneboende mening. Lindqvist menar – och jag låter mig övertygas – att detta särskilt gäller just det 30–40-årsspann, av Lindqvist benämnt ”La Lagom longue durée”, som också kan kallas ”generation”; den historiska förändring som kan upplevas av en enskild människa under sitt vuxna liv. Lindqvist använder på detta sätt Alfvéns biografi, karriär och livsöde för att beskriva och undersöka större skeenden som naturvetenskapens infrastrukturella förändringar, globalisering av forskarsamhället och teknikens samhällsstatus, med just detta 30–40-årsspann som betydelsebärande kronologisk ram.
I boken ingår några teknikhistoriska fallstudier som i vanliga fall nog hade publicerats som enstaka tidskriftsartiklar. Trokotronen, till exempel, är ett lysande exempel på ”social construction of technology” där en enskild mackapärs jakt på användningsområde tillrättavisar äldre beskrivningar av innovationsprocessen och visar hur problemformuleringar skiftar över tid och skiljer sig åt bland olika grupper; att foga till klassiska exempel som säkerhetscykeln.
Ett annat återkommande grepp i Tidens retorik är teatermetaforen med aktörer, scener och publik; inte ny i teknikhistoriska sammanhang, men här specifikt använd för att undersöka växelspelet mellan det nationella och det internationella. Alfvéns gärning tolkades olika sett ”utifrån” och ”inifrån”. Detta beskrivs med stort inkännande. Jag anar att Lindqvist är hjälpt av sin egen erfarenhet från Nobelsfären, som på liknande sätt värderas olika i svensk offentlighet (där nationell stolthet och 10 december är i fokus) respektive i utlandet (där stoltheten istället ligger hos Nobelpristagarnas akademiska institutioner, och fokus är på utannonseringsveckan i oktober).
Formuleringen ”Center on the Periphery” fångar detta tvetydiga perspektiv och passar in bra på flera aspekter av Alfvéns liv och karriär. Lindqvist har hämtat den från Harry Martinsons beskrivning av Gnesta i samband med namntävlingen om sedermera biografen Elektron och har även använt den som titel för en teknikhistorisk antologi 1993.
Eftersom boken är tillkommen i två sjok, 1980-/90-tal respektive 2020-tal, finns det delar som skaver. En sådan är bilden av kärnkraften. Här blir det tydligt att 1970-/1980-talets kärnkraftsdebatt är skildrad ur 1990-talsperspektiv; frågan var när och hur, inte om, kärnkraften ska avvecklas. Fokus var på kärnbränslehantering och risken för olyckor, med amerikanska och sovjetiska olyckor i färskt minne. De frågorna finns förstås kvar, men kärnkraften som energislag har på många sätt inordnats under klimatkrisens övergripande problemområde, där det istället är kärnkraftens koldioxidavtryck som är i fokus.
Detta 2020-tal lyser på det stora hela med sin frånvaro i Tidens retorik. Bilden av Hannes Alfvén på ett fält med maskrosor – själva anledningen till bokens undertitel, nära relaterad till 1990-talsdebatten om kärnkraft, finns numera inte ens att hitta på internet. År 2024 är det plasmafysikern och inte minst digitaliseringskritikern Alfvén som dominerar. Som författare av den AI-dystopiska Sagan om den stora datamaskinen är Alfvén fortsatt aktuell.
Omslagsbilden är förstås från ”nöjesstället” Elektron i Gnesta. Foto: okänd/Sörmlands museum, CC BY 4.0. Den fortsatt nyfikne kan även läsa David Larsson Heidenblads recension i Respons: Kan historievetenskap se ut så här?