I veckan ägde museernas vårmöte rum, denna gång i Jönköping. Ungefär 400 personer deltog på plats och ytterligare 650 digitalt. Här kommer några korta reflektioner.
Förutom en mängd intressanta samtal i pauser, på tågresor och i jönköpingsnatten hann jag medverka i programmet på några olika sätt. Jag var med i två paneler och delade dessutom ut UtställningsEstetiskt Forums guldpris.
På onsdagsförmiddagen ordnade mina kollegor på ArkDes ett samtal om utställningstext. Karin Glasemann modererade och tillsammans med mig i panelen satt Daniel Golling (textredaktör för nya samlingsutställningen på ArkDes) och Sofie Bergkvist, utställningsproducent med särskild inriktning mot utställningstext.
Temat för samtalet var förtroende och i viss mån besökarnas förväntningar. Vad kan vi som museum påstå i våra (kulturhistoriska) utställningstexter, hur ska vi balansera fakta och spekulation, en gemensam ton kontra en mångfald av röster? Vi hann dessutom diskutera såväl praktiska aspekter (hur många texter? hur långa?) och utställningstextens roll i utställningen som helhet.
Av allt det jag tog del av på vårmötet var det här den programpunkt som ledde till flest frågor och reflektioner i vårmötets chatt. Utställningstext är något nästan alla i museisektorn har tankar kring och många är inblandade på olika sätt i textproduktion. Förhoppningsvis går det att hitta vägar vidare för att fortsätta samtalet. Tills dess går det att ta del av en serie artiklar om utställningstext i Utställningskritik, bland annat tre artiklar som just Sofie Bergkvist skrev åt oss under våren 2023.
På eftermiddagen arrangerade vi i Utställningskritik en panel, under rubriken Att ta kritik. Utöver vår styrelseledamot Josefine Floberg bjöd vi in Ida Burén, kulturchef i Borås stad, och Isa Andersson, presskontakt på Göteborgs museer och konsthall att delta i samtalet.
Det blev ett fint samtal om hur det känns att hamna i en mediestorm, strategier för mediehantering och om att det (nästan) alltid finns lärdomar att ta till sig utifrån omvärldens reaktioner. Kritik kan betyda många olika saker, och vi hann med långt ifrån alla. Vi fokuserade mer på när museer dras in i det politiska samtalet än på (till exempel) vad som går att lära sig av en negativ recension. Förhoppningsvis kan även denna diskussion fortsätta i nya konstellationer och former.
Resten av vårmötet då? De två återkommande ämnena var dels hur museiverksamhet kan och bör ta sig an den explosiva utvecklingen inom generativ AI, dels relationen mellan forskning och övrig museiverksamhet.
När det gäller (generativ) AI – även annan AI/maskininlärning förekom, men det är ju generativ AI utifrån stora språkmodeller (LLM), exemplifierat av ChatGPT, som är i ropet – uppskattade jag Emanuel Karlstens inledande keynote, där han betonade nyfikenhet och experimentlusta som en god väg in i att lära känna dessa verktyg. Jag ser många dåliga exempel på AI-användning, och det finns en viktig, levande diskussion om svagheter och risker med generativ AI som behöver has med i bakhuvudet, men i delar av museiverksamhet kan den här typen av verktyg verkligen komma till stor nytta. Jag tänker kanske inte i första hand på att besökare interagerar direkt med en AI-språkmodell, utan kanske snarare på att det med AI-assisterad programmering går betydligt snabbare att bygga interaktiva stationer, visualiseringar av museisamlingar och liknande. Idag är det ofta alltför stort, dyrt och tungrott att ta fram interaktiva stationer i utställningar, men AI-assisterad kodning sänker tröskeln. Tänk ”home-cooked software” – bra presenterat av t ex Maggie Appleton och Shawn Graham.
Med tanke på vårmötestemat ”Säkra källor? Från kunskap till förtroende” förvånade det inte att många punkter tog sig an olika aspekter av museiforskning, samarbeten mellan museer och forskningsinstitutioner och liknande. Trots att jag verkligen tror på behovet av forskning integrerat i utställningsproduktion och andra delar av museiverksamheten lämnade flera av programpunkterna en sur eftersmak. Det förekom en hel del revirmarkeringar; forskning kan bara utföras av disputerade forskare, museianställda forskare ska inte behöva nedlåta sig till att behöva förhålla sig till museets övriga verksamhet, beklagande röster över hur dåligt forskare har det osv.
Tvärtom tror jag att forskare har bland de bästa arbetsvillkoren i hela museisektorn, och att de kanske behöver fundera mer på hur deras kompetens kan komma hela museet till del. Dels kan museianställda forskare bidra i form av kontakter in i akademin – när det gäller att plocka ihop referensgrupper till en utställning är det otroligt viktigt att ha en aktuell inblick i ett forskningsfält t ex. Dels tror jag att forskare kan bidra även med metoder, inte bara med ”forskningsresultat”. Seminarieverksamhet för personalen, till exempel, tror jag kan vara en väg framåt, där forskande museipersonal kan öppna upp sitt arbete för kollegial granskning istället för att skärma av sig från övrig personal.
Själv befinner jag mig just nu ”på andra sidan”, i akademin istället för på museet, och undersöker hur jag kan bidra till ett närmande mellan forskning och museiverksamhet från det hållet. Senare i vår ska till exempel utställningsproducenter från Östergötlands museum komma och presentera ett datorhistoriskt utställningsprojekt på vårt teknik- och vetenskapshistoriska seminarium – ett sätt att både få inspel på historieskrivning och knyta kontakter för framtida samarbeten eller projektansökningar.
Kul var det iallafall! Att träffa både gamla och nya museibekanta, att presentera min pågående forskning i 30-sekundersformat, att fundera över Utställningskritiks roll i svenska museisektorn och hur jag själv kan hitta en bra väg framåt att kombinera just forskning och museiverksamhet.
Och förstås att dela ut vårt guldpris till ikonen Eva Persson i måndags – men det får ni läsa mer om i Utställningskritik framöver.