Häromdagen efterlyste Kristoffer Soldal, projektledare på Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik, exempel på bra digitala utställningar.

Det ledde till en intressant diskussion, och jag ska försöka utvidga mitt resonemang något. Vad är en digital utställning, och vad är det egentligen som händer när museer försöker överföra sina utställningar från det fysiska rummet till en digital plattform?

”The most important and unique characteristic of a museum exhibition is that it facilitates an encounter between visitor and three-dimensional object”

Så skrev Michael Belcher 1991 i Exhibitions in Museums (s 38). Besökarens möte med museiföremålet alltså. Belcher påpekar också att ”exhibitions are spaces within which visitors may move and progress freely” (s 39). Olika utställningar varierar förstås i hur pass styrda vägar besökaren bör eller måste följa, men möjligheten att hoppa över eller snabbgranska ointressanta delar finns alltid där. Varje fysiskt rum kan också vara en mötesplats, i museisammanhang såväl besökare–besökare som besökare–personal (här är Nina Simons The Participatory Museum en obligatorisk vidareläsning).

En digital utställning bör uppfylla dessa definierande drag på ett eller annat sätt. Gör de det?

Att möta föremålet

Kontext och fördjupning är enklare att presentera på nätet än i det fysiska rummet – där är det digitala formatet en möjlighet snarare än en begränsning. Att fånga föremålsmagi är en utmaning såväl fysiskt som digitalt. Ett sätt för besökaren att komma nära inpå museiföremålen digitalt är att erbjuda 360-gradersfotografier. Exempel: Nordiska museet fotograferade nio ”guldkorn” ur sin smyckessamling till utställningen Smycken 2012.

Att röra sig fritt

En dator styrs med tangentbord och mus medan plattor och smarta telefoner styrs med fingrarna. En utställning däremot styrs med fötterna – du går dit du vill titta och kan när som helst gå tillbaka till en tidigare besökt del utan att tappa bort dig. Just denna fysiska aspekt, förflyttandet i rummet, tycker jag nog är det som är svårast att fånga i ett digitalt format. Hyperlänkar, bakåtknapp och flikar erbjuder vissa möjligheter men är långt ifrån den intuitiva förflyttningen genom rummet som sker i en museiutställning.

Att interagera

Mina bästa museibesök har skett tillsammans med någon – antingen ett resesällskap eller en bra guide på plats. Den viktigaste interaktionen under museibesöket är inte med röstningsknappar eller pekskärmar, den är med andra människor. Och det är just den interaktionen som oftast saknas i digitala utställningar. Ingenstans syns det att andra människor besökt utställningen, eller kanske t o m besöker den samtidigt som du. Ingenstans finns en guide som kan fördjupa, väcka nyfikenhet eller svara på frågor. Ensamheten blir extra påtaglig eftersom vår övriga internetnärvaro blir mer och mer social.

Alltså: jag tror att det är bristen på interaktion och svårigheten att röra sig fritt omkring som är de begränsande faktorerna för digitala utställningar. Vad tror ni?